Som handledare i biblioterapi kan jag numera se hur min egen relation till litteratur och berättelser har präglat mig. Jag minns när min klasslärare och bibliotekarie fångade upp mig i skolbiblioteket i sexan. Jag såg väl läshungrig ut, det ligger nära till hands att man gör det i ett bibliotek. ”Anne på Grönkulla”, sa de i mun på varandra. ”Den är något för dig, Anna-Carin.”
Och jag läste, och läste, och läste …
Livlig fantasi som överlevnadsstrategi
Nu när jag är vuxen kan jag förstå hur de tänkte, och att de tänkte rätt. Jag hade redan visat prov på livlig fantasi och att jag tyckte om att skriva. Jag var också en grubblare, lite skör. Ett par decennier senare hade man kallat mig ”emo”, men det här var tidigt 70-tal, glittrigt eller proggigt. Jag var lagom.
Hur som helst kunde jag identifiera mig med Anne på Grönkulla som lite annorlunda, vilsen, men med livlig fantasi som överlevnadsstrategi.
Jag slukade böckerna om landet Narnia och fantiserade att det fanns en port till ett sagoland i skogen intill vårt hus. I själva verket var det en flott golfbana i slutet av skogen, men på vintern såg den magisk ut.
Existentiellt i en ladugård och under takåsarna i Paris
En av de mest gripande berättelser som har gjort stort intryck på mig är Beppe Wolgers bok ”Ur en kos dagbok”. Jag kan fortfarande läsa och förundras över hur den till synes enkla berättelsen rymmer så mycket djup under ytan.
Under en tågluff med en vän stannade vi några dagar i Paris. Alla stannade i Paris, något annat var otänkbart. Vi bodde på ett sunkigt hotell på vänstra stranden, högst upp under takåsarna. Vi åt baguetter till lunch och middag och läste noveller av Guy de Maupassant. De slutade alltid sorgligt. Vi skrev egna berättelser i hans anda och mottot för vår resa blev ”ödets ironi”. Vi var arton år och på väg ut i vuxenlivet. Vi grubblade och fantiserade om vad som väntade. Kanske var livet egentligen som en bitterljuv novell av Guy de Maupassant? De gav oss i alla fall en hint om att inte vara alltför säkra på att det skulle gå bra.
Hjältens resa
Jag har alltid tyckt om berättelser där det finns ett betraktande jag som inte finner sig, som hittar sin egen väg, sitt eget sätt, och vinner den där belöningen för allt sitt knot. Hjälten resa, med motgångar och hinder, där det finns ett ljus i slutet av tunneln (som inte är ett tåg) bara man härdar ut.
På samma gång tycker jag om att flyta med, släppa taget och kontrollen, bli vägledd och överraskad. Det gäller både i livet och litteraturen. Samtidigt finns viljan där, viljan att komma någon vart. Att det finns en mening. Om inte så måste jag skapa den. Berättelserna sår de där fröna till förändring.